Life goes on...
Sovit och ätit vilket är ett stort framsteg denna vecka. Inte höga krav på livskvalité just nu kan jag lova.
Att gå ur sängen och klä på sig är stort, ta en promis är större och träffa människor är det största.
Allt har klarats av senaste dagarna så det betyder väl att man snart är "färdig-rehabad"...
Får inte längre en klump i halsen av bara tanken på att åka tillbaka till Göteborg på söndag, jag fattar att jag inte kommer dö av det.
Får inte heller panik eller tårar i ögonen när jag börjar tänka på mitt liv. Tror att det är bra det som hänt, måste ju börja tro det för annars vore ju det här helt meningslöst.
Imorgon ska älskade Monica komma hela vägen till storstaden bara för att träffa mig. Monica var den första kvinna jag fick ett kärleksbrev från, dock bara vänskapskärlek... ;o) Men historian började innan dess. Monica och jag träffades när jag började jobba i Vimmerby på mitt första riktiga jobb som sjukgymnast. Att det skulle finnas en människa där bland alla kollegor som jag verkligen vill ha med mig för resten av livet hade jag väl aldrig kunnat tro.
Monica är bland de finaste människan jag har träffat i mitt liv.
Hon har två guldklimpar som jag har sååå stor kärlek till att det nästan känns som om de vore mina. Maken får jag inte röra ;o) men i han har Monica sin stora trygghet och den kärleken är en fantastisk förebild, han är helt klart en riktig man!
Ska bli så skönt att träffa Monica imorgon och bara va, för det är vi bäst på. Att inte håsa upp med massa krav på hur man ska vara som kompisar eller att man måste höra av sig på ett visst sätt eller höra av sig alls. Jag vet att hon alltid finns där och jag hoppas hon alltid vet vart i landet jag befinner mig även om inte detta är så lätt alltid...
Ikväll ska jag försöka vara lite mer social och faktiskt suga ut lite energi av fler bekanta i lilla hemstaden.
Kanske även ett glas rött för det har jag hört är bra för hjärtat...
Börjar lite smått känna mig rastlös. Är inte direkt jag att bara vara och vara det sysslolös. Hundra järn i elden och ett par i bakfickan är mer likt mig men som sagt då måste energin finnas. Hittills idag hämtades det energi från lillebror, han har så det räcker till ett helt fotbollslag.
Han var i simhallen med klassen. Han simmar sååå himla duktigt, han är ju så att han inte tränar speciellt mycket på något utan istället bara bestämmer sig för att kunna det. En dag bara simmade han o nu gör han det hur bra som helst. Hoppar gör han också som en galning, från alla höjder som finns i den här simhallen, från 1m till 3m och sen 10 METER!!!!!
Han är galen o från Mars!
Nu blir det lite telefon-pepp från "Dosan"
puss o på gång
Att gå ur sängen och klä på sig är stort, ta en promis är större och träffa människor är det största.
Allt har klarats av senaste dagarna så det betyder väl att man snart är "färdig-rehabad"...
Får inte längre en klump i halsen av bara tanken på att åka tillbaka till Göteborg på söndag, jag fattar att jag inte kommer dö av det.
Får inte heller panik eller tårar i ögonen när jag börjar tänka på mitt liv. Tror att det är bra det som hänt, måste ju börja tro det för annars vore ju det här helt meningslöst.
Imorgon ska älskade Monica komma hela vägen till storstaden bara för att träffa mig. Monica var den första kvinna jag fick ett kärleksbrev från, dock bara vänskapskärlek... ;o) Men historian började innan dess. Monica och jag träffades när jag började jobba i Vimmerby på mitt första riktiga jobb som sjukgymnast. Att det skulle finnas en människa där bland alla kollegor som jag verkligen vill ha med mig för resten av livet hade jag väl aldrig kunnat tro.
Monica är bland de finaste människan jag har träffat i mitt liv.
Hon har två guldklimpar som jag har sååå stor kärlek till att det nästan känns som om de vore mina. Maken får jag inte röra ;o) men i han har Monica sin stora trygghet och den kärleken är en fantastisk förebild, han är helt klart en riktig man!
Ska bli så skönt att träffa Monica imorgon och bara va, för det är vi bäst på. Att inte håsa upp med massa krav på hur man ska vara som kompisar eller att man måste höra av sig på ett visst sätt eller höra av sig alls. Jag vet att hon alltid finns där och jag hoppas hon alltid vet vart i landet jag befinner mig även om inte detta är så lätt alltid...
Ikväll ska jag försöka vara lite mer social och faktiskt suga ut lite energi av fler bekanta i lilla hemstaden.
Kanske även ett glas rött för det har jag hört är bra för hjärtat...
Börjar lite smått känna mig rastlös. Är inte direkt jag att bara vara och vara det sysslolös. Hundra järn i elden och ett par i bakfickan är mer likt mig men som sagt då måste energin finnas. Hittills idag hämtades det energi från lillebror, han har så det räcker till ett helt fotbollslag.
Han var i simhallen med klassen. Han simmar sååå himla duktigt, han är ju så att han inte tränar speciellt mycket på något utan istället bara bestämmer sig för att kunna det. En dag bara simmade han o nu gör han det hur bra som helst. Hoppar gör han också som en galning, från alla höjder som finns i den här simhallen, från 1m till 3m och sen 10 METER!!!!!
Han är galen o från Mars!
Nu blir det lite telefon-pepp från "Dosan"
puss o på gång
Kommentarer
Postat av: Lisa
Skicka ett mess babe så jag får tillbaka ditt nr!! De är borta ju...snyft
Jag vill ha någon söt å snygg som du att messa me ;)
Pöss på dej Systra mi
Trackback
