Undrar när man kommer fatta att det är varje dag som är livet. Jag har en förmåga att hela tiden leva i framtiden, alltså tänka i morgon, till helgen, nästa vecka osv. Men att fatta att det faktiskt är här och nu som är Livet, det är svårt. Det är nu det pågår, hela tiden! Är detta en s.k 30-års kris? Bara att den kommer så där 10 månader efter jag fyllt år.... Jag vet att de här tankarna kommer och går, rätt vad det är så är man "på banan igen" och har glömt bort att dagarna är livet! Det är svårt att förklara de och det är svårt att begär att någon annan ska förstå men det är fruktansvärt jobbigt att tänka så här. Men den stora frågan är om det finns något som kan få bort dem, eller alla fall göra så att det är lättare att bära på dem....