Så vaknade man upp med ett leende på läpparna. Lyckad dag och kväll innan som inte kunnat bli bättre. Allt som planerades gick hur bra som helst.
Mötte Fru Fornell vid frukosten, vacker även idag i röd klänning och med sin brudbukett i hand. Var glad att ögonen var öppna av sig självt så man slapp ha tandpetare för att hålla ögonlocken uppe.

Morgonen gick snabbt, var ute vid festlokalen för lite städning/undanplockning med de båda föräldraparen. Började redan här kännas vemodigt att allt nu var över. Flera månaders planering var över på en enda dag. Började nog redan här känna av tomheten utan att veta om det.

Samlade ihop allt möjligt som kunde vara värt att spara för brudparet och sen packades bilarna fulla med överbliven tårta, blommor, sprit, skräp, champagneglas och div annat som skulle med därifrån. Den otroligt fina skylten "I hjärta D" som satt över brudparet klädd i mörkröda rosor och lite grönt var lika fin som dagen innan. När bilarna var fulla så bar det av till hotellet igen. Alla hade inte hunnit iväg utan satt i receptionen och hängde. Tårtan serverades och tog sedan med bruden för att plocka iordning alla tillhörigheter som används under lördagsmorgonen.

Innan brudparet begav sig hemåt intogs en lunch bestående av Corners hambab meny med vitlöksdippen. Sååå gott!
Sen kom hej då proceduren. Här började verkligen känslorna komma ikapp. Det var otroligt jobbigt att släppa taget om bruden. Kändes som man haft henne nära sig så länge och nu skulle hon plötsligt åka hem till sin vardag och det är flera mil härifrån. Alla känslor man hade då går inte att beskriva...
Andra avsked kändes inte lika känslomässigt berörande men dock otroligt tråkiga. Att inte få träffas igen, på ett tag eller kanske aldrig mer. Fast alla styr väl över sitt eget öde och kan påverka situationer. Fanns något som attraherade, en känsla kom fram som varit borta en evghet....
Orkade inte stanna för att vinka för då hade det brustit redan där.

Väl hemma i lägenheten släppte allt. Känslorna har väl inte riktigt hängt med de snabba turerna sedan hemkomst från utlandet vilket resulterade i en mycket märklig kväll. Tårarna bara strömmade ner för kinderna och alla kändes helt tomt. Om man kan vara ensam i världen så kändes det så... Tror dock att tårarna inte bara var ensamhetstårar utan även lycka och mycket kärlek.
Det är märkligt hur man reagerar på olika situationer som man i förväg aldrig kunnat förutspå.

De dagarna som nu passerat sedan helgen har varit lite labila men det går bättre och bättre. Tur man har nära och kära runt i kring att luta sig mot.

Har hunnit med att vara i Linköping måndag och tisdag för registrering och introduktion på Magisterprogrammet med inriktning ergonomi/MTO (människan teknik organisation). Verkar vara en mycket bra kurs som kommer helt passa det framtida arbetsområdet som det strävas mot. Kommer nog inte använda titeln sjukgymnast speciellt länge till då intresset ligger inom ergonomi, möjligtvis att konsult kommer till användning med inriktning Ergonom/MTO. Känns förvånansvärt bra och väldigt rätt, får väl se hur det känns om två år när exjobbet är klart och examen finns på papper. Läser på halvfart och distans så det tar ett tag innan allt är klart.

Nu väntar marängsängen med öppna armar!

kram och puss