Läkande sår
After worken igår eftermiddag började med att en mycket trevlig kille satt jämte och pratade. Han var jätte snäll och trevlig, nästan som en sk svärmorsdröm.
Det var trevligt att flörta lite och få respons.
Efter några timmar kom hans vänner, en av dessa herrar var en riktig sån kaxig typ som älskar att diskutera och provocera. En riktig "player" kanske man skulle kunna säga...
Och vad händer efter en stund när diskussioner om Änglarna kontra Djurgården härjar fritt?
Kommer på mig själv med att verkligen sitta o flörta med han, dvs den första trevliga killens kompis!!
Hur är detta möjligt?
Att man har en helt normal och trevlig kille i händerna men blir så mycket mer intresserad av den kaxiga, hårda killen som egentligen inte visar öppet någon respons tillbaka utan på ett sätt som bara en likadan förstår...
Det var det här som var den stora uppenbarelsen igår, varför blir det allitd så?
Varför är inte den lugna, snälla och svärmorsdrömkillen bra? Varför är han inte intressant?
Fick förklaringen som ljus från klar himmel, PAPPA!
En pappa ska vara viktig, en trygghet i livet men han bör också vara den personen som bekräftar att vi duger. Att vi duger som kvinnor, som barn och som personer. Det sägs att pappan formar vår syn på oss själva i parrelationer och påverkar våran syn på män. Är män värda att lita på? Är jag en kvinna värd älskas?
Min pappa var inte en sån pappa. Det fanns ingenting jag gjorde som fick min pappa att vara nöjd och stolt. Det började med när jag och min lillasyster var riktigt små. Min syster bodde hos mig o pappa varannan helg så när hon kom var helgen speciell. Det var lördagsgodis, brevpapper och god mat, för min syster. Jag fick väl sånt när jag var hos min mamma var kommentaren från pappa.
Sen fortsatte det så i alla år, pappa introducerade mig i idrottens värld. Det började med fotboll, fick som 7-åring spela med flickor 10 men jag skulle ändå vara bäst.
Att sen spela i A-laget som 16-åring var väl ingen bedrift, om man var dukig skulle man spelat i dam-allsvenskan. Samma sak va det i handbollen, att vara så duktig att man fick spela i både A-flickor när man egentligen var för ung och samma sak med att spela i damlaget fast man fortfarande var ungdom var väl inget.
Var man duktig skulle man ju spela i elitserien eller bli uttagen i ungdomslandslaget....
Att aldrig ha fått höra att man är duktig, att man dugit till något var väl inte så mycket man tänkte på just då. Har väl en underbar mamma att tacka för det kanske...
Min pappa har aldrig sagt ett enda kärleksord till mig. Jag har aldrig fått höra att jag är duktig, att jag gör saker bra eller att jag är värd att bli älskad.
Att detta nu i vuxenålder skulle ha så stor betydelse är inget jag någonsin skulle kunnat tro. Att detta har betydelse för vilka sorts män som jag dras till.
Jag har läst om det här fenomenet och det kallas "återupprepningstvång ". Man skulle kunna tro att vi som upplevt dessa sorts pappor vet vilka sorts relationer som vi absolut inte vill hamna i och söker oss till män som inte är som våra pappor va men så är inte fallet. När vi blir kvinnor söker vi oss till män som är frånvarande, kritiska, sviker och kanske t.o.m bedrar. De goda männen som absolut inte är så är för oss ointressanta för de är så olika våra pappor.
På ett omedvetet plan söker vi oss till situationer som påminner oss om de olösta problem vi har från våran barndom. Vi väljer omedvetet fel män, vi stannar hos män som behandlar oss illa eller väljer bort en man som egentligen är kärleksfull.
Jag har valt att se problemet på det här sättet, många skulle säkert säga att det bara är skitsnack men de i samma situation som jag tror jag känner igen sig och förstår precis hur jag menar.
Att förstå och bli medveten är ett första steg mot förändring...
Mitt mål är att nå kärlek på ett sätt som aldrig var möjligt med min pappa
Det var trevligt att flörta lite och få respons.
Efter några timmar kom hans vänner, en av dessa herrar var en riktig sån kaxig typ som älskar att diskutera och provocera. En riktig "player" kanske man skulle kunna säga...
Och vad händer efter en stund när diskussioner om Änglarna kontra Djurgården härjar fritt?
Kommer på mig själv med att verkligen sitta o flörta med han, dvs den första trevliga killens kompis!!
Hur är detta möjligt?
Att man har en helt normal och trevlig kille i händerna men blir så mycket mer intresserad av den kaxiga, hårda killen som egentligen inte visar öppet någon respons tillbaka utan på ett sätt som bara en likadan förstår...
Det var det här som var den stora uppenbarelsen igår, varför blir det allitd så?
Varför är inte den lugna, snälla och svärmorsdrömkillen bra? Varför är han inte intressant?
Fick förklaringen som ljus från klar himmel, PAPPA!
En pappa ska vara viktig, en trygghet i livet men han bör också vara den personen som bekräftar att vi duger. Att vi duger som kvinnor, som barn och som personer. Det sägs att pappan formar vår syn på oss själva i parrelationer och påverkar våran syn på män. Är män värda att lita på? Är jag en kvinna värd älskas?
Min pappa var inte en sån pappa. Det fanns ingenting jag gjorde som fick min pappa att vara nöjd och stolt. Det började med när jag och min lillasyster var riktigt små. Min syster bodde hos mig o pappa varannan helg så när hon kom var helgen speciell. Det var lördagsgodis, brevpapper och god mat, för min syster. Jag fick väl sånt när jag var hos min mamma var kommentaren från pappa.
Sen fortsatte det så i alla år, pappa introducerade mig i idrottens värld. Det började med fotboll, fick som 7-åring spela med flickor 10 men jag skulle ändå vara bäst.
Att sen spela i A-laget som 16-åring var väl ingen bedrift, om man var dukig skulle man spelat i dam-allsvenskan. Samma sak va det i handbollen, att vara så duktig att man fick spela i både A-flickor när man egentligen var för ung och samma sak med att spela i damlaget fast man fortfarande var ungdom var väl inget.
Var man duktig skulle man ju spela i elitserien eller bli uttagen i ungdomslandslaget....
Att aldrig ha fått höra att man är duktig, att man dugit till något var väl inte så mycket man tänkte på just då. Har väl en underbar mamma att tacka för det kanske...
Min pappa har aldrig sagt ett enda kärleksord till mig. Jag har aldrig fått höra att jag är duktig, att jag gör saker bra eller att jag är värd att bli älskad.
Att detta nu i vuxenålder skulle ha så stor betydelse är inget jag någonsin skulle kunnat tro. Att detta har betydelse för vilka sorts män som jag dras till.
Jag har läst om det här fenomenet och det kallas "återupprepningstvång ". Man skulle kunna tro att vi som upplevt dessa sorts pappor vet vilka sorts relationer som vi absolut inte vill hamna i och söker oss till män som inte är som våra pappor va men så är inte fallet. När vi blir kvinnor söker vi oss till män som är frånvarande, kritiska, sviker och kanske t.o.m bedrar. De goda männen som absolut inte är så är för oss ointressanta för de är så olika våra pappor.
På ett omedvetet plan söker vi oss till situationer som påminner oss om de olösta problem vi har från våran barndom. Vi väljer omedvetet fel män, vi stannar hos män som behandlar oss illa eller väljer bort en man som egentligen är kärleksfull.
Jag har valt att se problemet på det här sättet, många skulle säkert säga att det bara är skitsnack men de i samma situation som jag tror jag känner igen sig och förstår precis hur jag menar.
Att förstå och bli medveten är ett första steg mot förändring...
Mitt mål är att nå kärlek på ett sätt som aldrig var möjligt med min pappa
"Amor animi arbitrio sumitur, non ponitur"
Vi väljer att älska, inte att upphöra älska
Kommentarer
Postat av: Monica
OK. Är det därför jag är gift med en hemvärnsman?!
I makens pluton är de inte 50 - 60åriga gubbar utan killar i 30-40årsåldern och de ser inte ut som "allo allo hemliga armén" även om trivselvikten börjar komma smygande.
Måste även tillägga att maken är mer intresserad av kramar och kel än jag kan tro att min pappa är. Fast det är klart vad vet jag?!
Monic
Trackback
